A överväger att teckna en depåförsäkring för tjänstepension hos livförsäkringsföretaget X AB (X). Han avser också att låta X placera hela eller delar av hans försäkringskapital i kapitalandelsbevis som ges ut av Y AB (Y). I samband med detta avser A även att teckna ett bolån hos Z AB (Z).

Z ska bli en ny aktör på bolånemarknaden och erbjuda svenska bolånekunder traditionella bolån till attraktiva villkor. Z har ägarkopplingar till och samarbete med bland annat X. Y är ett nyetablerat systerbolag till Z.

En person som låter X förvalta dennes försäkringskapital får en ränterabatt på bolån från Z. Rabatten är beroende av försäkringskapitalets storlek. Det krävs dock inte att personen har en försäkring hos X för att få bolån. Bolånets storlek är inte heller beroende av eventuellt försäkringskapital utan bestäms efter en vanlig kreditprövning.

Z:s verksamhet kommer delvis att finansieras genom lån från Y. Därutöver ska verksamheten finansieras genom en finansieringslösning med extern bank och en obligation som riktar sig till ett fåtal finansiella institutioner. Lån från Y förväntas löpa med lägre ränta än den ränta som gäller för övriga finansieringskällor.

Y:s verksamhet kommer huvudsakligen bestå av att ge ut kapitalandelsbevis och låna ut medel till Z. Räntor och amorteringar som Y får från Z kommer att investeras diskretionärt i aktieindex eller ränteplaceringar. Kapitalandelsbevisen kommer i sin tur att ge en avkastning i form av en årlig kupongränta. Kupongräntan bestäms med utgångspunkt i de betalningar som Y erhåller med anledning av lån till Z samt vinster i förvaltningen.

Försäkringstagare som investerar i Y:s kapitalandelsbevis kommer att få en ytterligare ränterabatt på bolånet hos Z. Storleken på denna rabatt beror på hur mycket kapital som placeras i kapitalandelsbevisen.

A vill veta om försäkringen uppfyller de kvalitativa villkoren i 58 kap. 6, 10 respektive 16 §§ inkomstskattelagen (1999:1229).

A anser att försäkringen uppfyller de kvalitativa villkoren för att klassificeras som en pensionsförsäkring.

Det finns inte en sådan direkt koppling mellan försäkringen och bolånet som var fallet i HFD 2015 ref. 9. De försäkringstagare som väljer att investera i kapitalandelsbevis kommer inte direkt att använda sitt pensionskapital för att finansiera sitt bolån. Kapitalandelsbevisen utgör endast en indirekt investering i en större portfölj av bolån för vilken Z bär kreditrisken. Situationen är att likna med en placering i obligationer utgivna av ett bolåneinstitut.

Den ränterabatt som han kan få genom att placera i kapitalandelsbevis är att jämföra med en person som får rabatt på bolåneräntan hos en storbank för att personen blir helkund och väljer att placera försäkringskapital i instrument som ges ut av banken.

Det finns inte något krav på en viss lägsta avkastning på försäkringskapitalet för att en försäkring ska kvalificera som en pensionsförsäkring. Avkastningen på Y:s kapitalandelsbevis är också beroende av övriga investeringar i bolaget. Det finns därför inte någon omedelbar koppling mellan ränta och amortering som betalas på bolånen och den avkastning som erhålls på kapitalandelsbevisen.

Pensioneringssyftet i försäkringen riskeras således inte eftersom försäkringens värde inte påverkas annat än synnerligen marginellt av om han inte skulle kunna återbetala sitt bolån. Att bedöma olika investeringars risk och avkastning är inte relevant för frågan om en person kan anses göra uttag ur en tjänstepensionsförsäkring i strid med 58 kap. 6 och 10 §§ inkomstskattelagen.

Försäkringen innehåller de villkor som föreskrivs i 58 kap. 16 § inkomstskattelagen. Storleken av den framtida pensionen kommer inte i sig att påverkas av hans investeringsval och ränterabatt. Rabatten kan därför inte utgöra en form av förtäckt belåning, pantsättning eller återköp.

Skatteverket anser att försäkringen inte uppfyller de kvalitativa villkoren för att klassificeras som en pensionsförsäkring.

Z:s finansiering genom systerbolaget Y med en lägre ränta än marknadsränta är en förutsättning för Z:s erbjudande om ränterabatt kopplad till kapitalandelsbevis. För Y:s del förutsätter den lägre räntan gentemot Z i sin tur att avkastningen på kapitalandelsbevisen blir lägre än utan ränterabatten.

A får vid placering i kapitalandelsbevis en särskild ränterabatt i utbyte mot en lägre avkastning på försäkringskapitalet. Värdet på depåtillgångarna och A:s framtida pension kommer därmed, allt annat lika, att bli lägre i utbyte mot en lägre räntekostnad idag.

Det planerade förfarandet är att jämställa med att försäkringstagaren tagit ut en del av försäkringskapitalet och använt medlen som delbetalning av en marknadsmässig ränta på bolånet.

En försäkring är en pensionsförsäkring om den uppfyller vissa villkor. De villkor som aktualiseras i detta ärende finns i 58 kap. 6, 10 och 16 §§ inkomstskattelagen.

En pensionsförsäkring får inte medföra rätt till andra försäkringsbelopp än sådana som betalas ut som ålders-, sjuk- eller efterlevandepension. Som ålderspension räknas försäkringsbelopp som betalas ut efter att den försäkrade uppnått en viss ålder (6 § 1).

Ålderspension får i regel inte börja betalas ut innan den försäkrade fyller 55 år (10 § första stycket).

Pensionsförsäkringsavtalet ska innehålla villkor om att försäkringen inte får pantsättas eller belånas. Försäkringen får inte heller överlåtas eller återköpas i andra fall än som framgår av lag (16 §).

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att villkoren i 58 kap. inte var uppfyllda om försäkringskapital i en depåförsäkring användes för att ställa medel till försäkringstagarens förfogande. I målet fick delar av försäkringskapitalet investeras i ett skuldebrev avseende ett bolån som togs upp av försäkringstagaren till samma belopp. Förfarandet stred mot villkoret i 58 kap. 6 § 1 (HFD 2015 ref. 9).

Högsta förvaltningsdomstolen har även prövat om avgift för visst bistånd och viss rådgivning till försäkringstagaren som belastar försäkringskapitalet innebär att försäkringen uppfyller villkoren för en pensionsförsäkring. Samtliga tjänster avsåg sådant bistånd med förvaltningen som omfattas av lagen (2018:1219) om försäkringsdistribution. Avgiftsuttaget ansågs inte strida mot pensioneringssyftet (HFD 2024 ref. 24).

Frågan i ärendet är om den tillkommande rabatt på bolåneräntan som A får vid placering i Y:s kapitalandelsbevis innebär att han kan anses förfoga över pensionskapitalet i strid med de villkor som gäller för pensionsförsäkringar.

Regleringen i 58 kap. inkomstskattelagen syftar till att säkerställa att kapitalet i en pensionsförsäkring endast används för vissa renodlade pensioneringsändamål. Avtal som innebär att försäkringstagaren eller förmånstagaren tillförs medel ur eller på annat sätt förfogar över försäkringskapitalet i strid med bestämmelserna i 58 kap. medför att försäkringen inte uppfyller villkoren för att vara en pensionsförsäkring (jfr prop. 1975/76:31 s. 117 och HFD 2015 ref. 9).

Sådana uttag ur försäkringskapitalet som har godtagits i praxis har varit begränsade till att finansiera förvaltningen av pensionskapitalet och annan rådgivning kring utformningen av pensionsförsäkringen (se HFD 2024 ref. 24 och där angivet rättsfall HFD 2022 ref. 21).

Syftet med bestämmelserna och den praxis som finns på området talar enligt Skatterättsnämndens mening för en restriktiv bedömning.

Det aktuella förfarandet innebär att A disponerar försäkringskapitalet med syfte att erhålla en rabatt på sin bolåneränta. Storleken på rabatten är beroende av hur mycket försäkringskapital som placeras i Y:s kapitalandelsbevis. Avkastningen på kapitalandelsbevisen är lägre för att möjliggöra en lägre ränta än marknadsräntan på Y:s lån till Z, vilket i sin tur möjliggör Z:s rabatt till A.

A avstår genom förfarandet en marknadsmässig avkastning på försäkringskapitalet mot en lägre räntekostnad på bolånet. Det finns alltså en sådan koppling mellan försäkringskapitalet och ränterabatten att han får anses förfoga över försäkringskapitalet. Eftersom transaktionerna inte heller genomförs för att uppfylla renodlade pensionsändamål får förfogandet därför anses vara i strid med 58 kap. 6 § 1 och 10 § inkomstskattelagen.

Försäkringen uppfyller då inte villkoren för att vara en pensionsförsäkring. Vid sådant förhållande saknas anledning att pröva om försäkringen strider mot bestämmelserna i 16 §.

I avgörandet har deltagit Katia Cejie, Mattias Dahlberg, Christina Eng, Fredrik Hammarström, Richard Hellenius, Olof Sundin och Eva Östman Johansson.

Ärendet har föredragits av Håkan Gustavsson.