X AB (Bolaget) tillhandahåller en låneprodukt som benämns (…). Produkten riktar sig till privatpersoner över 60 år och innebär en möjlighet att låna medel till konsumtion mot säkerhet i låntagarens permanentbostad (villafastighet eller bostadsrätt). Enligt lånehandlingarna är lånet amorteringsfritt och förfaller till betalning vid låntagarens dödsfall, vid permanent flytt från bostaden eller när bostaden överlåts.

Räntan på lånet beräknas kvartalsvis och räntesatsen varierar utifrån gällande referensränta (STIBOR). Räntan beräknas dels på det ursprungliga lånet, dels på upplupna och obetalda räntor och avgifter. Enligt villkoren för lånet förfaller räntan till betalning samtidigt som det ursprungliga lånet. Avsikten är att upplupen ränta ska läggas till skulden. Endast i undantagsfall kan det krävas att låntagaren betalar räntan kontant.

A överväger att teckna ett avtal om (…) med sin permanentbostad som säkerhet.

A vill veta vid vilken tidpunkt han ska medges avdrag för den ränta som utgår på lånet hos Bolaget; löpande årsvis eller först vid den tidpunkt som betalning sker (fråga 1). För det fall avdrag medges när betalning sker vill han vidare veta om avdrag för ränta medges mot den eventuella kapitalvinst som uppkommer vid försäljning av den pantsatta bostaden (fråga 2).

Såväl A som Skatteverket anser att avdrag för ränta ska göras det beskattningsår då lånet förfaller till betalning och att avdrag får ske mot den eventuella kapitalvinst som uppkommer vid försäljning av permanentbostaden om försäljning sker samma år som räntan betalas.

I 41 kap. inkomstskattelagen (1999:1229) finns grundläggande bestämmelser för inkomstslaget kapital. Beträffande beskattningstidpunkten är huvudregeln att inkomster ska tas upp som intäkt det beskattningsår då de kan disponeras (8 §) och att utgifter ska dras av som kostnad det beskattningsår då den skattskyldige betalar dem eller på något annat sätt har kostnaderna (9 §).

Beträffande resultatet i inkomstslaget kapital gäller att överskott eller underskott ska beräknas genom att intäktsposterna minskas med kostnadsposterna (12 §).

Att avdrag för ränta i inkomstslaget kapital endast får ske för det beskattningsår då räntan betalats, dvs. enligt den s.k. kontantprincipen, har gällt under lång tid enligt uttryckliga bestämmelser i inkomstskattelagstiftningen (jfr punkten 2 av anvisningarna till 39 § kommunalskattelagen [1928:370] i dess ursprungliga lydelse intill den 30 december 1987 samt prop. 1987/88:62 s. 6, prop. 1989/90:110 del 1 s. 701 och prop. 1999/2000:2 del 2 s. 121 f. och 488).

Av praxis följer vidare att ränta som inte betalas kontant utan i stället när det ursprungliga lånet betalas inte kan anses ha betalats löpande (se RÅ 1948 ref. 1, RÅ 1948 ref. 50 och RÅ 1957 Fi 901).

Utgångspunkten för avtalskonstruktionen i förevarande fall är att räntan som huvudregel inte ska betalas kontant utan i stället läggas till skulden. Räntan ska därför dras av det beskattningsår då det ursprungliga lånet betalas.

Vidare följer av de grundläggande bestämmelserna för inkomstslaget kapital att utgiftsräntan får dras av mot eventuell kapitalvinst som uppkommer vid avyttring av permanentbostaden, under förutsättning att avyttringen sker samma år som räntan betalas.

I avgörandet har deltagit Anders Bengtsson, Katia Cejie, Mattias Dahlberg, Christina Eng (ordförande), Birgitta Pettersson, Olof Sundin och Ulla Werkell.

Ärendet har föredragits av Krister Rentrop.