A och B är födda och uppvuxna i Sverige och har svenska medborgarskap. De utvandrade tillsammans med sina barn i augusti 2011 till [utlandet]. Sedan augusti 2013 är de bosatta i [utlandet] och är [utländska] medborgare sedan 2022 respektive 2023. De är begränsat skattskyldiga i Sverige.

Sökandena äger en fritidsbostad där de bor vid besök i Sverige. Sedan flytten från Sverige har de tillbringat ca 40 dagar per år här men de önskar nu kunna besöka Sverige i större omfattning. Deras plan är att vistas i Sverige enligt ett visst årligen återkommande mönster. Vistelserna kommer vara regelbundna och ske med viss frekvens.

Sökandena vill få klarhet i om de ska anses vara obegränsat skattskyldiga i Sverige på grund av stadigvarande vistelse om de vistas här enligt något av följande alternativ.

Högst fyra månader under sommaren och därutöver två bestämda veckor på våren respektive på hösten (fråga 1).

Högst 90 dagar under sommaren i Sverige, följt av 25 dagar utomlands, följt av högst 21 dagar i Sverige, följt av 183 dagar utomlands, följt av högst 21 dagar i Sverige och slutligen 25 dagar utomlands (fråga 2).

Högst tre sammanhanhängande månader under sommaren, två bestämda veckor på våren, två fasta veckor på hösten och ytterligare två fasta veckor under jul (fråga 3).

Sökandena anser att de inte ska anses ha stadigvarande vistelse i Sverige enligt något av alternativen. Vistelserna i Sverige är enligt deras uppfattning inte tillräckligt omfattande. De menar också att oregelbundenheten med bland annat sex månaders avbrott bör beaktas.

Skatteverket anser att det föreligger stadigvarande vistelse i det första och tredje alternativet. I det andra alternativet delar Skatteverket sökandenas bedömning att stadigvarande vistelse inte föreligger.

Enligt 3 kap. 3 § första stycket 2 inkomstskattelagen (1999:1229) är den som stadigvarande vistas i Sverige obegränsat skattskyldig.

Begreppet stadigvarande vistelse är inte närmare definierat i inkomstskattelagen. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att det av praxis följer att som stadigvarande vistelse i Sverige räknas i princip en sammanhängande tidsperiod om sex månader eller mer (prop. 2004/05:19 s. 30).

Av rättspraxis följer vidare att om vistelsen här understiger en tidsperiod om sex månader ska bedömningen av om den ska anses vara stadigvarande göras med utgångspunkt i vistelsens längd, omfattning och regelbundenhet. En person kan därför anses stadigvarande vistas i Sverige även om denne under ett år tillbringar färre dagar i Sverige än utomlands (se t.ex. RÅ 2008 ref. 56, HFD 2018 ref. 30 I och II, HFD 2019 not. 26 och HFD 2019 not. 27).

Enligt vistelsemönstret i fråga 1 kommer A och B tillbringa 151 dagar i Sverige, bland annat fyra sammanhängande sommarmånader per år.

Förutom sommarmånaderna ska A och B besöka Sverige under ytterligare sammanlagt fyra veckor med viss regelbundenhet. Vistelserna är av sådan omfattning att de ska anses stadigvarande (jfr HFD 2019 not. 26).

Fråga 2 och 3 beskriver vistelsemönster av samma omfattning och båda alternativen innehåller tre sammanhängande sommarmånader i Sverige. Resten av året skiljer sig alternativen åt genom att vistelserna kommer ske med olika längd och intervall.

Enbart det förhållandet att man regelbundet kommer att tillbringa tre sammanhängande sommarmånader här medför inte att man ska anses stadigvarande vistas här. Inte heller ytterligare oregelbundna vistelser på upp till fem veckor medför någon annan bedömning (jfr HFD 2018 ref. 30 II och HFD 2019 not. 27).

I både fråga 2 och 3 är vistelsemönstren mer omfattande och regelbundna än i rättsfallet HFD 2019 not. 27.

I fråga 2 får dock det 183 dagar långa avbrottet anses vara mer än ett tillfälligt avbrott. Med detta alternativ är bedömningen att sökandena inte är obegränsat skattskyldig i Sverige på grund av stadigvarande vistelse.

Enligt fråga 3 ska sökandena däremot, utöver sommarmånaderna, vistas i Sverige ytterligare sex veckor med viss regelbundenhet och under överskådlig tid. De ska därför mot bakgrund av omfattningen och regelbundenheten anses vistas stadigvarande i Sverige (jfr RÅ 2008 ref. 56, jfr även HFD 2019 not. 27).

I avgörandet har deltagit Mattias Dahlberg, Christina Eng, Fredrik Hammarström, Richard Hellenius, Olof Sundin, Ulla Werkell och Eva Östman Johansson.

Ärendet har föredragits av Karin Schuster von Bärnrode.