A vill veta om förvärvet av fastigheterna [Y] och [Z] kan utgöra ett rationaliseringsförvärv för henne även om hon inte äger fastigheterna i samma proportion som den tidigare ägda fastigheten.

Det finns förutsättningar att lämna ett förhandsbesked

Köpet av fastigheterna [Y] och [Z] har redan genomförts. För att Skatterättsnämnden ska lämna ett förhandsbesked i en sådan situation måste ett besked vara av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Det krävs då att det finns ett allmänt intresse av ett snabbt avgörande. Det som avses är främst att det är fråga om ny lagstiftning eller nya företeelser som kan antas komma att bli allmänt förekommande (se bland annat HFD 2018 ref. 26).

Även om det inte nu är fråga om ny lagstiftning kan ny praxis eller ett ställningstagande av Skatteverket innebära ett motsvarande behov av ett snabbt avgörande. Det finns därför skäl att pröva ansökan.

Förvärvet utgör ett rationaliseringsförvärv för A

Frågan i ärendet är om ägd och tillköpt mark måste ägas i samma proportioner av samma ägare för att ett förvärv ska anses utgöra ett led i jord- eller skogsbrukets yttre rationalisering (21 kap. 10 § inkomstskattelagen).

Vad som menas med att ett förvärv är ett led i skogsbrukets yttre rationalisering framgår inte av lagtexten och förarbetena ger föga vägledning. Vad som kan utläsas är att det ska handla om fastighetsförvärv som medfört förbättrade brukningsenheter. Den omständigheten att brukningsenheten redan tidigare har varit tillräcklig stor för att kunna brukas rationellt påverkar inte bedömningen (HFD 2023 ref. 59).

Skatterättsnämnden anser att förvärvet av fastigheterna [Y] och [Z] utgör ett rationaliseringsförvärv vid bedömningen av A:s rätt till skogsavdrag. Skälen för det är följande.

Skogsvårdslagens definition av brukningsenhet ska inte läggas till grund för bedömningen

Bestämmelsen om skogsavdrag vid rationaliseringsförvärv infördes 1979. I nära samband med detta infördes en definition av begreppet brukningsenhet i skogsvårdslagen. Som brukningsenhet räknas där som huvudregel den produktiva skogsmark inom en kommun som tillhör samma ägare (12 § skogsvårdslagen).

Legaldefinitionen i skogsvårdslagen har kommit till med ett bestämt syfte, nämligen att reglera hur ett ransoneringskrav i fråga om avverkning ska bedömas (prop. 1978/79:110 s. 45–47). Den valda avgränsningen av vilken mark som i sammanhanget ska räknas som en brukningsenhet tillkom också av praktiska skäl (SOU 1978:6 s. 120–121). Dessa omständigheter talar för att definitionen inte utan vidare bör användas i andra sammanhang.

Lagstiftaren har inte heller i samband med införandet av skogsavdrag hänvisat till definitionen av brukningsenhet i skogsvårdslagen. En sådan hänvisning hade varit naturlig om avsikten var att definitionen skulle vara bestämmande även på skatteområdet.

Rationalisering kräver inte att ägarförhållandena är identiska

Det förhöjda skogsavdraget vid rationaliseringsförvärv syftar i stället till att underlätta rationaliseringssträvanden inom jord- och skogsbruket (prop. 1978/79:204 s. 57).

Parterna har i sin argumentation utgått från begreppet brukningsenhet. Begreppet förekommer visserligen i förarbetena men det saknas anledning att ge det någon avgörande vikt vid bedömningen av vad som utgör ett rationaliseringsförvärv. Det som ska bedömas är om förvärvet utgör ett led i jord- eller skogsbrukets yttre rationalisering. Förvärvet ska då medföra ett mer effektivt skogsbruk.

Enligt förutsättningarna för ansökan om förhandsbesked hade förvärvet utgjort ett led i skogsbrukets yttre rationalisering om A ensam hade förvärvat fastigheterna. Enligt Skatterättsnämndens mening finns det inte skäl att göra en annan bedömning enbart på grund av att A förvärvat fastigheterna gemensamt med sin sambo.

För A:s del är därmed förutsättningarna för avdrag enligt 21 kap. 10 § inkomstskattelagen uppfyllda.

I avgörandet har Katia Cejie, Mattias Dahlberg, Christina Eng (ordförande), Fredrik Hammarström, Richard Hellenius, Olof Sundin och Eva Östman Johansson deltagit.

Ärendet har föredragits av Håkan Gustavsson.