Av 10 kap. 6 § mervärdesskattelagen framgår att från skatteplikt undantas tillhandahållanden av sjukvård.
Med sjukvård avses enligt 10 kap. 7 § första stycket åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda eller behandla sjukdomar, kroppsfel och skador samt mödra- och förlossningsvård, om åtgärderna vidtas vid sjukhus eller någon annan inrättning som drivs av det allmänna eller, inom enskild verksamhet, vid inrättningar för sluten vård (första punkten), eller annars vidtas av någon med särskild legitimation att utöva yrke inom sjukvården (andra punkten).
Av 10 kap. 9 § följer att undantaget i 6 § även omfattar tillhandahållanden av andra tjänster och leveranser av varor av den som tillhandahåller vården. Detta gäller under förutsättning att tillhandahållandet eller leveransen görs som ett led i tillhandahållandet av sjukvården.
I prop. 2005/06:43 s. 54, som avser nya legitimationsregler för bl.a. audionomer, nämns utredning och bedömning av en persons hörselskada samt habilitering och rehabilitering av hörselförmågan i syfte att komma till rätta med personens hörselproblem som exempel på tjänster som tillhandahålls av legitimerade audionomer och som kan betraktas som sjukvård i mervärdesskatterättsligt hänseende. I dessa tjänster ingår diagnostik och behandlingsinsatser av personen som ett väsentligt inslag. Skattefriheten omfattar i sådana fall även försäljning av hörapparater som tillhandahålls personen efter utredning och som ett led i den sjukvård som audionomen tillhandahåller.
Bestämmelserna om undantag från skatteplikt för sjukvård har sin motsvarighet i artikel 132.1 b och c i mervärdesskattedirektivet (2006/112/EG).
Enligt artikel 132.1 b ska medlemsstaterna från skatteplikt undanta sjukhusvård och sjukvård samt transaktioner nära knutna till dessa, som utförs av vissa uppräknade organ och inrättningar. Enligt artikel 132.1 c ska även sjukvårdande behandling som ges av medicinska eller paramedicinska yrkesutövare såsom dessa definieras av medlemsstaten i fråga undantas.
EU-domstolen har förtydligat att artiklarna 132.1 b och c har olika tillämpningsområden och att syftet med bestämmelserna är att reglera hela systemet för undantag från skatteplikt för medicinska tjänster i strikt mening. Artikel 132.1 b avser tjänster som utförs på sjukhus, medan artikel 132.1 c avser tjänster som utförs utanför denna ram (Kügler, C-141/00, EU:C:2002:473, punkt 36, PFC Clinic, C-91/12, EU:C:2013:198, punkt 24 samt Peters, C-700/17, EU:C:2019:753, punkt 21 och där angivna domar).
De svenska bestämmelserna ska tolkas EU-konformt vilket innebär att de så långt det är möjligt ska tolkas på motsvarande sätt. Men skyldigheten begränsas av allmänna rättsprinciper och får inte göras contra legem, det vill säga mot den nationella lagen (Drebers, C-243/23, EU:C:2024:736, punkt 84 och 85).